Denna svårt handikappade pojke skrek inte när han torterades. Det påstår både styvpappan och mamman och det är en av de uppgifter vi som lyssnar på rättegången tyckt var mest osannolik. Ett barn som inte skriker när någon sätter ett elstängsel mot könsorganet?

Karin Edby sa att ett barn med Bobbys handikapp inte kan skrika på hjälp, för han förstår inte vad hjälp är för något. Hans förmåga att värja sig mot övergrepp från vuxna är «absolut ingen».

Han kunde inte förstå att det fanns en annan värld än den han levde i. En värld där tioåriga pojkar får kärlek och omvårdnad. Där de slipper frysa och inte behöver ha ont.

– Han tänker, gör ni så här, så är det väl så det ska vara.

Jag har suttit igenom visningen av alla obduktionsbilder och den fasansfulla rekonstruktionsfilmen, men när hon säger det börjar jag gråta. Plötsligt blir det oerhört sorgliga i Bobbys sista tid glasklart.

Han trodde att livet skulle vara så här. Han skulle kastas naken ut i den iskalla snön. Han skulle bindas fast och skändas. Han skulle misshandlas av sin mamma, den människa som skulle finnas där för att skydda honom. Han skulle dö ensam i en smutsig säng, med ett gosedjur i form av katten Findus som enda sällskap.

(Fra expressen.se.)

En gruppe soldater under kommando av den 25 år gamle sersjanten Frank Wuterich gikk til aksjon mot en gruppe bolighus, etter først å ha skutt og drept fem ubevæpnede menn som kom kjørende i en bil.

I det første huset de gikk inn i fant de bare ubevæpnede sivile – men da de amerikanske soldatene forlot boligen lå seks lik igjen, skutt på kloss hold. Blant dem var en tre år gammel gutt.